Nu börjar äntligen pengarna rulla in på kontot efter ett antal riktigt torra, fattiga månader. Inte förrän nu känns det att jag faktiskt ska åka till England nästa vecka! Jag har betalt gamla räkningar och bokat bagage till flyget och bokat flygbuss från Stockholm till Skavsta flygplats. Det enda jag har kvar att göra här hemma i Sverige är att växla pengar och boka resa till London (från Brighton). Det ska fixas imorgon!

Jag litar dock inte på att jag kommer kunna fixa själva "växla pengar"-delen imorgon för jag har fan aldrig tur med Forex. Antingen är pengarna jag vill ha slut, eller så vill jag växla för mycket pengar eller så fungerar inte deras kortläsare. Ska man få ha tur någon gång eller?!

Förutom det ska jag få se mitt älskade The Hunger games på bio också!!! När jag kollade på SF:s hemsida och såg att den fortfarande går var jag bara tvungen att reservera biljett. Boken är så jävla fantastisk, och även om jag vet att man alltid blir lite besviken på filmen så måste jag ändå se den. Det är ju liksom fortfarande mina älskade karaktärer i den.

Och så blir det lite annat smått och gott inköp inför resan. En dag på stan helt enkelt, tillsammans med lille mamsen :-)

Idag hade jag den sista riktiga mattelektionen! Nästa vecka är det nationellt prov som gäller och sedan är det över för gott. Lite sorgligt kommer det kännas, men skönt också att äntligen få ett betyg i det här ämnet. Jag har sedan gymnasiet känt mig dum som hoppade av den kursen, för det har hela tiden legat en tanke i bakhuvudet som sa "tänk om du kommer behöva ha betyg i den kursen i framtiden". Med det programmet jag sökt till så behöver jag dock inte ha läst matte, men man vet aldrig om man ändrar sig och jag helt plötsligt vill byta inriktning där det krävs ett betyg i just det ämnet.

Jag längtar faktiskt till provet! (knasboll, jag vet). Det ska bli spännande att se om allt matteplugg har resulterat i några bestående kunskaper. Det vore ju fruktansvärt om jag glömt allting jag gått igenom.. Men så illa tror jag verkligen inte det komma vara. Jag ska se till nu den här veckan jag har på mig att göra klart sista kapitlet och sedan göra repetitionsuppgifter till alla kapitel och även försöka hinna med att öva på ett gammalt prov så man vet på ett ungefär vad man kan vänta sig.

En vecka kvar på denna mattepinanglädjen alltså!

Lite bilder från förmiddagens lek och chill på baksidan:

Idag är ytterligare en varm och solig dag och jag ska nog försöka utnyttja den till att få lite färg. Om man kollar på bilderna från förra inlägget så ser jag ut som spöket Laban jämfört med mamma. Fast lika brun som mamma kommer jag aldrig bli. Men å andra sidan ligger inte jag och pressar i solen (+ solar solarium..). Jag tar den sega och någorlunda säkra vägen genom att bara befinna mig i solen i korta stunder (under de allra farligaste timmarna) och varva med att vara i skuggan. Jag bränner mig annars så himla lätt, och med alla mina leverfläckar är jag såklart rädd för hudcancer också.. No thanks till det liksom!

Hellre blek och frisk, right?

Efter middagen tog jag med mig mamma och Bobbi (Larsson hängde med pappa ut i skogen med de andra jyckarna) för att gå den nyfunna stigen jag hittade tidigare under dagen. Den har fått namnet "Ekorrstigen" eftersom ett par ekorrar var de första att välkomna mig ;-)

Innan hemfärden gick vi förbi kyrkogården för att hälsa på mormor och morfar och för att sniffa lite på de utsökta blommorna som mamma var och lämnade igår (tror jag). Allt som allt en väldigt härlig, solig och lång promenad!

Idag blev jag lycklig ända in i själen när jag var ute med Lex och hittade ett promenadstråk i skogen som jag aldrig skådat tidigare. Det var en riktigt mysig stig, nästan i samma klass som de vi promenerade på i Österrike.

Min ursprungliga tanke var att ta skogsvägen till Brukshundsklubben och därifrån ta ytterligare en skogsväg som jag gått så många gånger förr. Men långt bort såg jag en gubbe med två hundar som var på väg mot mig. Attans då! Just de två hundarna kommer inte överens med Lex.. De har till och med attackerat honom en gång när han var fastkopplad och de råkade komma löst. Så istället för att fortsätta framåt gick jag tillbaka en liten bit. Jag hittade då en annan liten stig som jag gick in på och tänkte att jag skulle vänta där tills gubben gått förbi. Efter några korta minuter tänkte jag att jag faktiskt kunde gå på den stigen jag redan var på och se vart den leder.

Wow. Bara wow. Det var som en sagovärld på den lilla stigen. Blommor och andra växter som jag inte sett på länge, och en bäck, och fina träd.. Och två megastora ekorrar som var bara några meter från mig! Ååå vilken underbar stig! Den var inte så lång så den passar perfekt om man inte känner för att ta en jättelång promenad. Och vill man gå längre så är det bara att fortsätta i samhället från där man kommer ut.

Den här stigen kommer jag gå fler gånger om jag får bestämma! Det vill säga om inte den ockuperas av andra hundägare som brukar ta sina promenader där.

Olyckligtvis hade jag inte med mig kameran på promenaden... Är det inte alltid då man hittar guldkornen? Men jag har redan planerat att gå den en gång till idag så då ska jag se till att ha kameran med mig. Bilderna kommer säkert inte kunna göra skogen rättvisa, men det är värt ett försök i alla fall.

Sommaren är verkligen den värsta årstiden för stackars vovvarna Egger och Lubbi. Jag vet inte om det är värmen eller alla fästingar som pryder deras kroppar, eller kanske en blandning av båda, som gör att de mår så dåligt hela tiden. De senaste dagarna har varit ganska varma och begagliga.. Men de skulle nog inte hålla med så som de har spytt och haft diarréer om vartannat. Just nu är det Egger som mår mest dåligt och som lämnade en hel del "pölar" för mina föräldrar att ta hand om när de vaknade... Som tur är har båda humöret kvar och det är för tillfället det viktigaste! De dricker ordentligt och beter sig ungefär som vanligt trots deras dåliga magar. Stackarna...

Mamma och jag (mest mamma) försöker febrilt leta fästingar på hundarna varje dag, men det är så svårt att hitta alla! En del är millimetersmå (de är jag expert på att dra loss!) och en del känner man inte av i Lubbis tjocka päls så till slut hittar man dem sprattlandes på golvet, alternativt söndertrampade. Fästingar är det mest otrevliga som finns, inget snack om saken.

Jag hoppas de mår lite bättre snart så att de kan få i sig lite mat... Imorgon får vi nog gå till apoteket och köpa stoppande medel för så här kan det ju inte fortsätta! Då kommer de ju hamna på sjukhus tillslut..

Ni kommer alla (hej kussen! hej mamsen!) ihåg ogräskampen, del 1? Nu kommer äntligen del 2. Det har gått lite segt och knackigt fram pga. väder och lathet.. Nu är i alla fall allt (nåja.. nästan) ogräs borta och idag petade jag ner alla blomfrön i jorden också. Okej, låt mig säga som så att jag petade ner några fina rader innan jag tröttnade (läs: blev rädd för en spindel som sprang över jorden) att jag bara strösslade på resten av fröna. Så det ska verkligen bli spännande att få se resultatet sen.. Några fina rader lär det ju bli åtminstone. Jag vet dock inte hur jag kunde komma på tanken att plantera röda och blå blommor. De färgerna passar ju inte ens ihop!!! Aja, perfekt för vårt hus antar jag..

Inte helt fel att starta dagen med en fräsch milkshake?

Livet vore lite trevligare om jag inte förvandlades till en stor svettpöl så fort jag måste ringa ett samtal... Nu menar jag inte samtal till typ mamma, utan "viktiga" samtal. Min största skräck i gymnasiet (förutom muntlig redovisning) var att behöva ringa blomsterbutiker och fråga efter praktikplats. Det slutade alltid med att jag gjorde ett manus som jag läste från. Det lät aningen uppstyltat och stelt ja.

Idag bestämde jag mig för att ringa chefen på Konsum och fråga efter mitt schema. Nu har jag trots allt väntat över en vecka och det borde tolkas som något positivt att jag ringer och hör mig för. Då vet de att jag är intresserad. Men att lyfta luren och slå numret var inte lätt kan jag lova. När samtalet var klart var hela jag mer eller mindre genomsvettig..

Men jag är ändå glad att jag ringde! Inte nog med att jag tar tag i min rädsla så att den kanske försvinner någon gång, utan jag fick även höra att jag kunde komma dit idag och få mitt schema! Nu är frågan bara hur chefen ser ut... Hmm, jag får gå runt och fråga "är det du som är chefen?" tills jag hittar rätt    ;-)

Jag ska hämta schemat,,,,,,typ nu!

Erkänn man rycker till lite av rubriken? Eller är det bara min hjärna som vid första anblick rör ihop bokstäverna till något helt annat? Say it aint so..

Min far var så rolig idag. Killar är ju i allmänhet ganska tröga (ja, nu drar jag alla över en kam, men om det är någon som kan bevisa motsatsen så berätta) och han är inget undantag. Om man ska göra pizza och skriver "ananas" som en av ingredienserna så tar väl de flesta för givet att det ska vara sån där ananas i konservburk? Eller, är det bara jag som tar den slutsatsen?

Kanske... Han kom i alla fall hem med en hel ananas. Det är väl egentligen inget konstigt med det. Ananas som ananas liksom. Men förstå chocken (nja) av att öppna kylskåpsdörren och mötas av en ananas när man sett framför dig en lite konservburk :P

Lex gillade den i alla fall, och hoppas att den är lika god på insidan som den ser ut att vara på utsidan.

Hur kommer det sig att man får stämpeln "nykterist" bara för att man har valt att avstå helt från alkohol? Jag och min kusin/själsfrände hade ett väldigt givande samtal om detta i helgen när vi sågs. Hon hade på 50-årsfesten fått frågan "är du nykterist?" (eller nåt liknande) och hade då svarat så klockrent: "jag är inte nykterist- jag är icke-alkoholist".

Jag har inte tidigare lagt så jättestor tanke bakom det här med att jag blir kallad nykterist. Liksom "dricker inte du över huvud taget?", neeeej, "aha, du är en sån där nykterist". ???   Vem fan har rätten att kalla mig nykterist? Efter att ha pratat om det med kussen insåg jag att jag absolut inte alls är en nykterst. Jag är bara normal. Om de som inte dricker alkohol kallas för nykterister och de som dricker för mycket kallas för alkoholister, vad kallas då de som dricker "måttligt" för? Något är skevt i denna värld om det är dem som får kalla sig själv för normala eller slipper en stämpel.

Nykterist är någon (enligt mig) som brinner för frågor gällande alkohol. Som "predikar" om hur fel det är att dricka och som kanske är med i något nykterhetsförbund. "Hej, jag är nykterist och jag är stolt!". Suck.

Från och med nu ska jag börja kalla alla (som kallar mig för nykterist) för alkoholister. Det är inte mer än rätt anser jag ;-)    Lämna mig och mitt icke-drickande ifred!

Det är sorgligt att det är så ovanligt att vara en människa som har valt att avstå från den hjärncellsdödande drycken.. Sorgligt indeed.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om det här ämnet och hur fel det är att bli sedd som udda bara för att man inte dricker alkohol, men vad tjänar det till? Den enda som kommer läsa och förstå är min kusin, alla andra kommer fnysa och sticka härifrån (min blogg alltså).. Man sårar alltid någons känslor så fort man talar illa om alkohol känns det som. Folk kan inte ta in att det finns de som är starka nog att gå genom livet utan "dämpande" medel.

Idag lackade jag ur. På mig själv, på hunden, på hela världen.

Dagen började med att jag hade mattelektion och prov (känns som att jag har det var och varannan vecka) som jag fick godkänt på (yaaay) och efter det begav jag mig till Arbetsförmedlingen där jag hade möte. Fast innan jag gick till mötet överasskade jag den fege personen inom mig genom att gå till Konsum för att fråga efter mitt schema. Men cheferna var tyvärr inte där idag så jag försöker mig på att ringa imorgon bitti istället. Duktighets-poäng till mig, jajjemän.

När jag kom hem degade jag ihop i sängen, som så många gånger förr. Det är alltid samma gamla visa. Kolla bloggar, facebook och mejl innan jag säckar ihop totalt och kollar på TV-serier eller lyssnar på musik. Fast idag hände något magiskt tror jag. Det var som om jag fick en uppenbarelse eller något. Städade rummet så fint som det aldrig varit och sedan på med kopplet på hunden och ut på långpromenad och träna! träna! träna!   "FOOOT!" lät det från mig varannan meter.. Lex dampade på hundar och jag försökte tygla monstret så att svetten lackade. Okej. Nästa promenad var det samma sak som gällde, men då hade jag med mig godis som jag glömde första promenaden. Jag tyckte mig nästan se lite skillnad mot första promenaden men kanske berodde det på att han var lite trött. Men shit alltså vad jag tränade skiten ur honom. Och så ska det fortsätta har jag bestämt!

Mitt mål är att han efter sommaren ska kunna gå fint förbi andra hundar utan att göra minsta lilla ljud eller bete sig konstigt på annat vis. Det kommer bli kämpigt och jag är medveten om att jag kan komma att falla tillbaka i min lathetshög, men jag ska verkligen försöka att ha motivation varenda dag!

Han ska bli duktig som en liten prinsessa!

Nu är jag tillbaka efter min helg i Stockholm! Man kan säga mycket om vistelsen där... Men jag nöjer mig med det viktigaste, att jag äntligen fick träffa min efterlängtade kusin igen! Vi hade inte setts sedan oktober så nu var det verkligen på tiden. Självklart var helgen över i ett nafs och man var hemma igen innan man knappt ens hunnit känna av att man varit borta. Nu vet jag inte hur lång tid det dröjer innan jag får träffa kusse-lajnen igen... Förhoppningsvis dröjer det inte så länge som jag bävar inför.

Här har vi min kusselit! Med sin kamera i högsta hugg såklart ;-)    Fina du ♥   (hoppas det var okej att jag lägger ut den här snygga bilden!)

Något annat roligt var att få träffa det allra nyaste tillskottet i familjen. Den lilla gosebollen "dunderklumpen" :D

Och så var den största anledningen till min och kussens träff mosters 50-årskalas. (en bukett med blommor var typ det enda jag tog kort på där... Tur att man har en "paparazzi" till kusin ;D)